Det finnds tävlingar, så finns det tävlingar. Älskar hysterin inom fitness-världen. Folket inom den sporten anser sig själva så enormt extrema inom träning. Jag kan bekräfta motsatsen!
I lördags sprang jag Ultravasan45. Det är ett ultramaraton. 45km i terräng. Närmare detaljerat; vasaloppsspåren. Det fanns galningar som sprang hela vasaloppet. Alltså 90km.
Detta lopp var nog bland det mest fruktansvärda jag gjort i mitt liv. Det var inte särskilt ansträngande, fast det ändå var det. Svårt att förklara. Kroppen var så galet sliten medan man sprang. Ändå bara fortsatte man springa, i samma monotona fart.

Jag hade väl kanske även lite otur. Det ÖSREGNADE under hela förmiddagen. Skyfall deluxe. Tänk er då att behöva lunka mitt ute i skogen. Stigarna var täckta av enorma pölar och ut i riset var det sumpmark. Jag var lerig, jag var blöt jag var utmattad.

Då min uppladdning inför loppet var förkylning tillsammans med hosta och lättare halssmärtor, bestämde jag mig för att sätta prov på min mentalitet. Jag ville bara ha ett resultat reggat på mitt namn. No more, No less.
Dock var detta koncept troligtvis det bästa! Jag bestämde mig redan från start att gå i samtliga backar och att stanna vid varje stopp och ta det lugnt och dricka och äta i lugn och ro. Snittade på ca 15-20min per matstopp. Vilket var det som gav avvikande snitttider på loppet. Då jag sprang med gps hela vägen, såg jag till att hålla en hastighet mellan 9-11km/h. Vilket är runt 6min/km. Detta klarade jag att hålla utan problem.
Fram till att det var ca 14km kvar, gick loppet hur smidigt som helst och kroppen var pigg och alert. Därefter började jag känna av att kramper närmade sig. TIll nästa gång (ehm!) skall jag se till att ha salt med mig. Kramperna tog tag om båda låren redigt vid ca 6km kvar av loppet då började jag ta ett glas extra vatten vid varje stopp och när det var ca 1,5km kvar släppte det. Och det var mer som hände då, som en lättnad som föll sig över mig, jag fick en ny kick! Hela kroppen kändes helt plötsligt pigg och jag fick fart med ett leende på läpparna in mot mål! FRÖJD!

Nu har det gått 4dagar efter loppet och min kropp mår hur bra som helst. Inga känningar någonstans. Vilket jag är lite smått fundersam över, trodde inte jag skulle kunna gå på en vecka. Men återigen, var det nog min mentalitet till loppet och att lämna egot hemma som gjorde att jag genomförde löpningen i en fokuserad och rationell takt. Och detta resulterade även i att jag kom i mål ca 1-2h snabbare än vad jag räknat med!!!

Och slutligen, vi som älskar DATA 😀 Här nedan följer lite siffror:
TID: 5h7min
PLacering (kvinnor): 128 av 246st
Placering (totalt): 346 av 558st
Placering (ålder): 41 av 62st
Snitthastighet: 8.61km/h alt 6.84min/km (inräknat stoppen)

SUMMA SUMMARUM:
Jag lovade mig själv när jag var 27 att jag vid 30 års ålder (eller 50) skall springa ett maraton. Målet blev mer och mer diffust då jag närmade mig 30 och lopp efter lopp passerade utan att jag anmält mig. Sedan planetarades fröet gällande ultramaraton och jag nappade i princip direkt såklart. Knäpp som man är.
Så med 3veckors träning och en veckas vila, stod jag sedan på startlinjen och dryga 5h senare på mållinjen.
Jag är alltså GRYMMARE än ett fånigt maraton på plan mark inne i stan. Jag är bäst! 😀