Och så gjorde jag det! Jag har varit på många galna upptåg. Denna resa var dock en resa väldigt utanför min comfort zone, city-tjejen i mig som lovat att aldrig gå hemifrån utan mascara, står där helt plötsligt som en rookie på fjället med en 23kg ryggsäck och med vetskapen att det man inte burit med sig…får man klara sig utan.

När vi anländer, är vädret ösregn. Natten till dagen när vi planerade att gå är det i princip full storm ute. Det blåser och regnar! Väderleksrapporten sa minusgrader och snö uppe på fjället. Jag som aldrig ens gjort detta i vuxen ålder tidigare, kunde inte någontsans ens se framförmig hur resan skulle vara…verkligen noll aning! Och jag packade om, och om och om igen. Man vill inte missa något i sin packning, samtidigt som man är medveten om att man även skall orka bära sin egna packning. Vi som även skulle laga vår egna mat ute och sova ute, hade med oss både kök och tält som även det skulle bäras. Och tur var väl det att jag packade upp mina saker, för det var då jag fick veta att min sovsäck knappast skulle hålla mig varm i minusgrader och jag lyckades innan avfärd få en varmare sådan. Vilket jag nu efter resan inser var GULD! Misstag nummer ett, gjordes tidigt 😀 Se till att kunna hålla dig varm om natten.

Dagen D är kommen, nere i dalen var det uppehåll och blåsten verkar avtagit. Så vi börjar vandra upp mot topparna. Efter ca 3-4km kommer vädret ikapp oss…eller vi ikapp vädret? Oklart. Men det blåser och snön piskar oss från sidan. Då pannben ibland väger över rationalitet, bestämde vi oss för att skynda till vindskyddet som vi visste var belägen 8-9km från start. Så ingen av oss drar på sig överdragskläder utan med huvudet neråt så kämpar vi oss igenom det rådande vädret. Men tjii fick vi och där och då lärde vi oss läxa nummer ETT, the hard way, finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder.
När vi väl kom fram till vindskyddet, har den ena av oss blivit så blöt och nedkyld att hon inte kan kontrollera sin kropp. Hon skakar av köld och har säkert snuddat på hypotermi. Och jag har även nu förstått innerbörden av uppmaningarna på alla flyg världen över; put the mask on yourself before helping others. Jag som givetvis var ivrig till att hjälpa min vän, bytte inte om från mina blöta kläder. Vilket jag senare fick äta upp, för blöta kläder = kyla! Så efter ett tag började såklart jag också frysa som ett gnu! I vindskyddet var det fullsatt, men vi gjorde en entre utan dess like! Vi som planerade att tälta, hade köpt med oss eldnings-bricks. Så vi blev inte bara ihågkomna för att vara nållåttårna som inte vet hur man klär sig, utan även för att vara de tre tjejerna som stormade vindskyddet med eld! Något som senare på resan resulterade i en positiv social aspekt. Längst med resterande dagar på turen, kände folk igen oss och vi kunde småprata lite med de andra längst med färden.

När vi tillslut lyckats byta om till torra kläder, äta och se hur vindskyddet börjat tömmas på folk. Är det vår tur att ta ett beslut. Åt vilket håll går vi? Tar vi det kloka beslutet att ta oss ner till stugan igen, ev börja om från början dagen efter med risken att vara utmattade alt bara gå en dagstur? ELLER fortsätter vi med blöta kläder i ryggan och nedkylda och med tanken att ev inte kunna bli varma igen förrän om 3dgr.

Sagt och gjort, vi började prata om bastu och bubbel och börjar traska nedåt mot stugan igen. Vi hinner gå dryga 1km, innan pannbenen börjar ta över igen. När vi står där mitt i vårt ö-råd, kommer en gubbe haltandes förbi. Hälsar lite trött och vi hälsar tillbaka. Vi märker direkt hur han kämpar och en sekund senare noterar vi även hur han tar raka steg ut mot fjället, han viker helt av från leden. Då tar vi tag i honom och inser att mannen är helt desorienterad. Det var det avgörande steget, han måste till vindskyddet och därmed vänder vi! Väl i vindskyddet inser vi att vi faktiskt hjälp en man som hade riskerat att inte klara sig. Han var så borta och svamlade. Men efter att ha fört honom till vindskydd och tryckt i honom lite snacks, började även han piggna till.

Och vi fortsätter vår vandring, fortsätter mot topparna! Det blåste något så fruktansvärt att ens största rädsla var att drutta i från spången man gick på. Det var onekligen ett balanstest att gå med packning på leden i det vädret.
Vi kommer starx innan mörkret faller in, fram till nästa vindskydd. Rationaliteten slår till och vi bestämmer oss för att inte slå upp något tält utan sova i vindskyddet. Vi börjar elda, hänger upp våra genomblöta kläder och äter vår kvällsmat. Hobo-life i sin mysigaste fas! Med lite rödtjut i kroppen somnar vi gott tillslut. Dagen efter börjar vi möta folk som bott uppe på fjällstugan och som vi dagen innan träffade i föregående vindskydd. De var alla förvånade över att se oss, men glada att se att vi nu mådde bra och var pigga och glada. (så pigga och glada man kan bli…)
Dagen flöt på, vi hade turen att det var uppehåll mitt på dagen och lyckades njuta lite av vår tur. Vi tog små fikor och lunchuppehåll tillräckligt ofta för att inte trötta ut oss. Vi såg till att stanna för att ta av och på oss kläder efter behov. Allt från läxan vi lärt oss från första dagens missöde.

Vi hade fått höra att stormen var på väg och skulle inkomma på eftermiddagen. Vi hade även övervägt sovplats och fick även veta att uppe på fjällstationen var det fullt och även sten, vilket försvårar det hela för en tältare. Men vi visste att om vi traskar på och vidare så skulle ett vindskydd till dyka upp…vad vi inte visste var, att stormen kom tidigare och lite väl plötsligt och vindskyddet låg lite väl längre bort än vi tänkt oss.
När första truppen från gänget anländer till fjällstugan är vädret fort tiptop. När andra halvan tillkom, fick vi veta att stormen är här. Där och då gjorde vi misstag nummer två. Istället för att i lugn och ro dra på oss regnkläder och snabbt få i oss lite fika. Så hetsade vi iväg för att hinna innan stormen verkligen tog till och innan mörkret skulle falla, hinna till något lä med möjlighet att slå upp tält. Mitt i detta får jag känningar i mina hälar och behöver plåstar om dessa. Men då vi hade bråttom blev det inte den bästa omplåstringen, men tillräckligt för stunden. Idag är jag dock glad att jag faktiskt stannade så tidigt och såg över mina blåsor, eftersom det var räddningen på något som hade kunnat bli katastrof. Jag halkade dock efter de andra då jag stannade för att plåstra om mig, men hann även snabbt ikapp igen.
Vi fick senare veta att det blåste hela 23m/s där uppe, för er som inte har koll, så är det STORM!
När vi efter 24km vandring den dagen, stiger in i vindskyddet, sköljer en lättnad över oss. Dock slår läxa nummer två till här, då en av oss som hade behövt sin fika innan vi dragit vidare, mår så dåligt pga energilöshet/orkeslöshet att hon i princip gick och la sig direkt.

Sista dagen blir en dans på rosor, vi har bara 6km kvar till där vi startade och himlen är blå! Lite griniga men ändå överlyckliga över att vi genomfört jämtlandstriangeln checkar vi sedan in på spa-hotell i åre. Äter en burgare och bubblar bubbelpool och bastar massa bastu. Givetvis efter att vi även skålat i bubbel 😀
Pro-TIPS: Om du ser folk med band som går till bastu-avdelning, byt band, men se till att byta tillbaka banden efteråt. Läxa nummer tre 😀

Kvällen avslutades i kalas…det blev barrunda på stan och jag som alltid ska vara värst fortsätter i samma takt. Halv fem på morgonen staplar jag in på mitt hotellrum igen för att 4h senare vara på färden tillbaka till sthlm.
Den frukosten var def läxa nummer fyra, man kunde ta på ångesten bland sällskapen.

Det var en resa att minnas och på frågan om jag komme göra om det?
Japp, efter allt som hände och allt som vi genomled tillsammans. Så hade vi ändå helt sjukt galet kul! Man vet aldrig vad som händer på en vandring ute i det fria, och vi kan ha fått en mer extrem första resa ihop…vi blev tesatde direkt. Så nästa gång är vi förberedda på att verkigen ALLT kan hända.

#trissrunttriangeln