Jag är så långt utanför min confort zone att jagg snart behöver GPSa mig vidare (för er äldre läsare; karta och kompass).

Som ni numera redan förstått håller jag ju på med en Svensk Klassiker. Och dessa lopp kräver väldigt mycket material. Och varje del kräver att det passar som handen i handske, minsta lilla fel och dina lopp på 10h+ kommer bli mer förfärliga än vad de redan är…
Så allt man köper måste alltså ställas in, justeras och sedan måste man lära sig hur detta funkar och därefter behärksa tekniken medan man är ute och åker.
Näst ut är vätternrundan, så jag har precis nu i veckan köpt på mig exakt allt som behövs. Idag var syftet att ta perimiären på nya skorna med klips. Jag kom inte ens till Bromma innan jag insåg att något är väldigt fel. På väg till bromma lyckades jag aldrig ens få i skon i klipsen, jag fick in n lite halft och vid ett rödljus föll jag som en fura!
TIMBER!
Jag ligger på sidan, med cykeln över mig. Kravlar mig upp, titt-köer startar ute på vägen, en gubbe vänder sig om och frågar hur jag mår. Kedjan har poppat på cykeln.
Kul start tänker jag och garvar för mig själv.
30min senare lämnar min kompanjon mig, du måste öva! Absolut säger jag tveksamt och börjar sakta försöka trycka in och ut foten ur knipsen. Cyklar sedan över till Ekerö. Cyklar en bit, svärmar av cyklar for förbi mig. De måste undra vilka söndagsåkare jag är förklädd till racer-cyklist…
Sedan kommer en väg som skall korsas, jag korsar inte denna, jag faller igen.
TIMBER!
Samma scenario upprepas. Jag ligger sida med sida mot asfalten och cykeln ovanpå.
Då bestämmer jag mig för att det är nog! Givetvis i all misär skall det börja regna också.
Jag fryser.
Jag är hungrig.
Jag har blåmärken och öppna skrapsår på knä och hand.
Jag har fortf svarta fingrar efter den poppade kedjan.
Det regnar.
Alla nya grejer jag köpt har fina skrapmärken över sig.

Jag cyklade hem, åt en pizza och glass under täcket i soffan och somande gott till Last week tonight med John Oliver.

Frågan är om jag har vidgat min zon eller strypt den.